Män kan vara vackra ballerinor och kvinnor kan vara grymma lastbilschaufförer!

Den 8 mars uppmärksammas som bekant Internationella kvinnodagen över hela världen – en enda dag av 365 andra per år där våra Instagram-stories och Facebook-tidslinjer översvämmas av påminnelser av faktumet att kvinnor, trots att de utgör 50% av världens befolkning och står för två tredjedelar av världens arbetstid fortfarande bara tjänar 10% av världens inkomst och äger mindre än 1% av världens egendom.

Man kan tycka att i tider med kvarvarande vardagssexism, glastak och löneskillnader mellan könen borde vi hylla inspirerande kvinnor dagligen – inte bara en gång per år.

Vi tycker att den 8 mars borde fira systerskap (sisterhood, not cis-terhood) och bjuda in alla att kritiskt reflektera över sina egna könsfördomar och föreställningar om vad som definierar eller inte definierar ”kvinnlighet”.

Från välkända personer som Rosa Parks, Marie Curie eller Marsha P. Johnson till unga aktivister som Malala Yousafzai, Autumn Peltier eller Greta Thunberg, bör tuffa kvinnor som utstrålar förebilder ses och höras hela året. Samtidigt, om man reflekterar över inspirerande och starka offentliga personer, kan vi fråga oss själva, vem är Internationella kvinnodagen egentligen för på 2000-talet? Kan vi verkligen hävda att vi ägnar denna dag åt alla kvinnor, oavsett deras bakgrund, yrke eller biologiska kön? Eller handlar det snarare om att globala företag “pinkwash:ar” sina varumärken och ledningar helt och hållet bestående av medelålders vita män som då mår lite bättre om sig själva? Vi tycker att den 8 mars borde fira systerskap (sisterhood, not cis-terhood) och bjuda in alla att kritiskt reflektera över sina egna könsfördomar och föreställningar om vad som definierar eller inte definierar ”kvinnlighet”.

Vid någon tidpunkt i våra liv har vi alla stött på könsstereotyper i den mest personliga formen – att saker i vårt utseende eller beteende blir utpekade som inte matchar vad det innebär att vara en “riktig man” eller en “riktig kvinna” enligt föråldrade, patriarkala strukturer. Här är några exempel på sådana erfarenheter och hur de formade oss som feminister:

Yuliyan – Ibland köper jag “flickaktiga” grejer. Byxor för kvinnor är så sköna men i butiken varnade dem mig för att de är för tjejer. När jag växte ut mitt hår och hade en diadem sa en vän till mig att jag ser ut som en prinsessa. Vad sägs om den glänsande röda läder-ryggsäcken, kan jag inte ha den heller?

Julia – När jag skulle köpa min första ryggsäck till förskolan valde jag en lila väska, eftersom lila var min favoritfärg där och då. Förutom att den var lila hade väskan också några skrämmande fladdermöss och vampyrer på sig, vilket tycktes störa min mor mer än mig själv. Hon föreslog att jag skulle välja den rosa väskan med små griskultingar istället eftersom det verkade mer lämpligt för en tjej i hennes ögon. Som fyraåring visste jag inte bättre så jag tog den istället (men har uppenbarligen aldrig glömt det!)

Lilli – Som ett överviktigt barn sa mina klasskamrater att jag skulle sluta stoppa i mig godis, annars skulle pojkar aldrig vilja ha mig. Som en smal tonåring var vänner äcklade av mina beniga fingrar och en familjemedlem sa till mig att jag inte skulle bli för mager, för killar tycker inte om “en brud utan bröst och rumpa”. När jag började träna förra året skämtade flera vänner om att jag borde vara försiktig med att inte bli “för biffig” eftersom det skulle få mig att se ut som en kille … Ju äldre jag blir, desto mer lär jag mig hur lite det betyder vad andra tycker om mitt utseende, och att varken deras kommentarer eller vågen eller en viss byxstorlek definierar mitt värde som person, och absolut inte min nivå av kvinnlighet. Numera gömmer jag inte mina beniga händer längre, lastar jag fram hur mycket glass jag vill varje kväll och svettas medan jag lyfter tunga vikter – för livet är för kort för att bry sig om andras trassliga koncept för skönhet och könsroller.

Men can be beautiful ballerinas and women can be badass truck drivers!

The 8th of March is globally commemorated as International Women’s Day – one day out of 365 other ones per year where our Instagram Stories and Facebook Timelines are flooded with reminders of the facts that women, despite being 50% of the world’s population and working 2/3s of the world’s working hours, still only receive 10% of the world’s income and owning less than 1% of the world’s property. 

We believe the 8th of March should be celebrating sisterhood (not only cis-terhood) as well as invite every one to critically reflect their own gender biases and preoccupied notions of what does or does not define “womanhood”. 

We think that in times with still existing everyday sexism, glass-ceilings and gender pay gaps, celebrating inspirational women should be on our daily agendas – not only once per year. From well renowned figures such as Rosa Parks, Marie Curie or Marsha P. Johnson to young activists like Malala Yousafzai, Autumn Peltier or Greta Thunberg, badass women who serve us as role models should be heard and seen all year around. At the same, reflecting on inspirational and empowering public figures, we got to ask ourselves, who is International Women’s Day really for in the 21st Century? Can we genuinely claim to dedicate this day to all women, no matter their background, occupation or biological sex? Or is it rather about global corporations pinkwashing their branding and management tiers entirely consisting of middle-aged white men feeling better about themselves? We believe the 8th of March should be celebrating sisterhood (not only cis-terhood) as well as invite every one to critically reflect their own gender biases and preoccupied notions of what does or does not define “womanhood”. 

At some point in our lives we all encountered gender stereotypes in the most personal form – pointing things out in our looks or behaviours that did not match what it means to be a “real man” or a “real woman” according to outdated, patriarchal standards. Thinking back on those experiences, here are some examples we encountered, and how they shaped us as feminists:

Yuliyan – Every once in a while I buy “girly” stuff. Girl pants are so comfy but in the store I was warned that they are for girls. When I was growing my hair and wearing a diadem, a friend of mine kept telling me I look like a princess. How about that shiny red leather backpack, can I not have it either?

Julia – When I was about to get my first backpack for Kindergarten I chose a purple bag, as purple was my favorite color at that time. Besides being purple the bag also had some scary looking bats and vampires on it, which seemed to bother my mother more than me as she suggested I should choose the pink bag with little piglets on it instead since it seemed more appropriate for a girl in her eyes. As a four year old I didn’t know better so I went with that one instead (but apparently have never forgotten about it til this day!)

Lilli – As an overweight kid, my classmates told me to stop munching candy, or else a boy would never like me. As a slim teen, friends were disgusted by my bony fingers and a family member told me to not get too skinny, because guys would not like “a chick with no t*ts and no a*s”. When I started working out last year, several friends joked I should be careful of not getting “too bulky” as it would make me look like a dude…  The older I got, the more I learnt how little it matters what other people think about my appearance, and that neither their comments, nor the scale or a certain pants size define my worth as a person, and certainly not my level of womanhood. Nowadays I don’t hide my bony hands anymore, happily tugg into ice-cream pretty much every night and break a sweat while lifting heavy weights – because life is too short to give a f*ck about other people’s messed up concept of beauty and gender roles.